En enda...

Det slår mig från tid till annan att min resa för varje steg blir svårare, tyngre, mer mödosam. Varje backkrön måste bestigas, varje flod korsas. Då finns det en förtröstan i att Vägen måste vara en enda: det finns nämligen bara en kärlek. När vi nått vissa toppar kan vi skymta Ordet någonstans längs horisonten.

Om vi nu och då förlorar siktet på Ordet för att ett berg skymmer vägen, måste vi minnas att vårt nästa Kalvarieberg kan vara tillräckligt högt för att åter ge oss styrriktning. Att frukta den tunga bergsklättringen innebär också att vi försakar möjligheten att skymta målet för vår färd.

Så, även om kropp och själ smärtar av den tunga domen, tänk på förlåtelsens lättnad vid bergets topp.

En tågresa

Det kom över mig som en vind, som om resans mål var mitt mellan städerna. Runtomkring mig såg jag världen, alla dessa människor som reser fram och tillbaka, går till jobbet och lever med lidelser, frestelser, glädje och sorg. Alla såg de ut att vara sorgefyllt glada, något undantag för en melankoliker. Profeten stod bakom mig och vägledaren strömmade mot mitt intellekt, uppmaningen blev till kallelsen. Rappt och kvickt hade jag läst närmare trehundra sidor teologi. Sidornas löpande text reste sig upp och blev till Ordet, kallade mig till att följa. Jag stod inför ett val, vem skulle räddas undan domen? Frågan hade diskuterats i flera månader. Lukas kom ihåg ett möte med vägledaren och menade att vi döms för de vi inte förlåter. Johannes å sin sida pratade om att vägledaren egentligen var en väg. Jag invände att gången till Golgata var svår och smal och när nådde man egentligen korset? Vi måste ju alla bära vårt kors och följa efter.

Profeten bakom mig var glädjefylld och jag var sorgefylld, men när vi tillsammans mötte Ordet såg vi att han var varkendera. Den yttersta förtvivlan i samma kropp som den yttersta glädjen, inga ljumma halvmesyrer. Profeten såg plötsligt världens sorger och fylldes av vankelmod och ångest. Själv såg jag glädjen i tilltron, hoppet om att världens synder läggs på Kristi Kropps alla organ den dagen vi tar vårt kors och går hän. Den kvällen bad jag stillsamt anspända böner.

Ny insikt

Ibland förstår jag att kärleken är störst. Då känns det som att jag motbevisat hela världen. Först när jag försöker sätta det på pränt, inser jag att mina ord redan sägs varje dag.

Till passivitetens lov

Kristendomen är hopp. Så enkelt skulle man kanske kunna uttrycka det: kristendomen är hopp!

Hoppet hos tullindrivaren i Lukasevangeliet, hoppet om återuppståndelsen under Påsknattsropet, hoppet om Andens utgjutelse i Pingsten, hoppet om födelsen vid Jul. Varje dag när kristna ber runt om i världen så är det just på grund av ett hopp: hoppet om Jesus Kristus.

Det gamla stävet "enhet i mångfald, mångfald i enhet" har i många av dagens kyrkliga församlingar förlorat all mening och verklighet. Istället predikas antingen enhet eller mångfald; renhet eller liberalism; radikalitet eller slätstrukenhet. Därmed går också Kyrkan som organism under och blir till en politisk-ekonomisk organisation, baserad på en mängd individer vars enda gemenskap är en betald medlemsavgift. Istället för att leva ett liv i Jesu efterföljelse, upprättas en "värld i världen": det räddhågset religiösa.

En verklig gemenskap i Kristus måste dock vara en gemenskap i kärlek. Före varje rit, upplevelse och asketisk regel måste kärleken till Gud finnas som en förutsättning. Den är kristendomens sine qua non. Istället för denna fasthet finns det ofta en rädsla för att uppröra opinionen, den mångfaldighet utan enhet som leder till en liberal slätstrukenhet: "Det kvittar väl om..." Lika farlig och lika kärleksdödande är den enhet som saknar mångfald, den blinda auktoritetstron. Denna enhet gör också Kyrkan till politisk organisation: Världen ska förändras. "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom." (Apg 4:19)

Sedan Jesus ständiga ökenvandringar är vi tvungna att inbegripa en viss form av eremitage i den livshållning som är kristen, utan det privata och personliga, utan avskildheten, kan omöjligen en människa beträda helgelsens vägar. Att i varje hänseende bli lik Gud, förutom vad gäller naturen, är en resa för personen och på så vis får också Kristus liv i människan. Denna resa ska däremot inte förstås som en radikalitet, dvs. som en renhetslära, utan snarare bör vi finna ensamheten tillsammans:

Tystnaden är rymden kring varje handling och samliv som människor. Vänskapen kräver inga ord, den är en ensamhet befriad från ensamhetens ångest. (Dag Hammarskjöld)

Den Kyrkliga gemenskapen måste alltså skilja sig från den politiska, den ekonomiska eller intressemässiga organisationen. Det är att ta Guds budskap i Nya Testamentet på allvar. Så fort Kyrkan blir en organisation för Världen, istället för en gemenskap mot, men i, Världen, förlorar den också kärleken till Gud: "Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna." (Joh 15:19) "Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra." (Joh 15:17) Som jag tidigare påpekat bör detta inte ses som en radikalitet, en tillslutenhet à la Jim Jones, utan snarare som det faktum att vi måste vara beredda att överge Världen och följa Kristus. Eller som Jesus uttrycker det i Lukasevangeliet: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge." (Luk 14:26-27)

Nittonhundratalsmartyren Dietrich Bonhoeffer fick veta vad detta innebar i praktiken. Han brottades länge med frågan om Hitler och nazismen och kom så till slut till den punkt att han var tvungen att göra sig till en syndare, överge rättfärdighetens väg: delta i mordkonspirationerna mot Hitler. Han övergav sin nyblivna hustru, sin kärleksfulla familj och sitt eget liv för något som skulle göra honom orättfärdig, men som likväl var fullkomligt nödvändigt. Till skillnad från Hitlers kristenhet som mer handlade om moralism än om att leva i Jesu efterföljelse, var Bonhoeffer beredd att överge sin plats i himmelriket för något som var tvunget att göras. Detta är något helt annat än att falla för den enkla frestelsen, hade det varit ett enkelt beslut hade Bonhoeffer knappast kunnat betraktas som en kristen martyr (många andra försökte som bekant mörda Hitler, men det gör dem inte till martyrer).

Till passivitetens lov är titeln på denna text och grundkärnan är således: den fullkomligt avskilda, men fullkomligt öppna, Kyrkogemenskapen är mötet mellan Världen och Gud. Det är att passivt lägga sig i Guds händer och hoppas på Jesus Kristus förbarmelse.

Jag vill avsluta med ett citat ur Ylva Eggehorns inledning till Bonhoeffers bok Efterföljelse:

Det blir nämligen frågan om att lämna världen för varje människa som möter Kristus – men inte att "lämna världen" för att upprätta en "religiös värld" och så fortfarande leva i världen, utan att verkligen dö från hela sin jag-centrerade existens, det bästa såväl som det sämsta i den, så att Kristus får leva sitt liv i och genom den människan.

Innan gryningen

Det har varit lite dåligt med skrivandet ett tag. Så länge får ni hålla till godo med texten till min favoritpsalm, "Innan gryningen" av Y. Eggehorn. Det bör tilläggas att vi har ganska dålig koll på vad som gäller med upphovsrätt. Är det så att någon har invändningar mot att vi publicerar den, går det bra att mejla laettja@gmail.com så tar vi bort den direkt.

Nåväl, läs och njut:

1. Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om. Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på vår stridsbanér. Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

2. Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin. Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår. Du kommer som en flykting över begen, du följer oss dit ingen annan når.

3. Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina brådddjup, dina anletsdag. Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen.

Gör mig för jävla religiös

Vi färdas i paradiset, Stockholm är en utslagen blomma. I ett meditativt ljus vilar staden fridfullt och bussens brummande bekräftar bara harmonin. Min vän har visat misströstan och jag ber en bön om kärlek och självrespekt. Hjärtat fylls av uppriktig kärlek.

I min bön var jag närmre Gud än på länge. Tidigare tvivel på en fullkomlig kraft lyste upp hela stan med sin frånvaro. Förhållandet mellan rätt och fel, ont och gott, kärlek och hat blev genast så enkelt att se. Hela kroppen fylldes av viljan att älska, att tjäna.

"Bli inte för jävla religiös bara. Lagom är bäst"
Min alltid så uppriktiga vän, Emelie

Min vän Emelie är omtänksam. Hon vill inte att jag ska ta över Göran Hägglunds gamla glasögon och rynka på näsan åt mina homosexuella vänner (med all rätt). Att vara "för jävla religiös" är för henne en identitet, en livsstil och ett åsiktspaket. Kristi livsmönster tycks ha reducerats till borgerlig självgodhet, en total oförmåga att se utanför den egna gruppens insnöade värderingar. För mig handlar det om något helt annat.

Även om jag tycker att Göran ser bedårande ut i sina välstrukna skjortor, får det aldrig vara den sortens ytligheter som lockar till kyrka eller dop. Vad jag vill ha är bönen på bussen, kärlekens närvaro. En förändring i hjärtat; uppriktig vilja att tjäna varandra, att be och känna gemenskap med Kristus är aldrig fel. Tyvärr kommer den alldeles för sällan, och då ersätter vi erfarenheter med åsikter och identitet.

Min religiositet visar alltså inte sin styrka i vad jag säger eller hur jag stajlar håret. Den är något som finns mellan mig och Gud, i min förmåga att känna mystisk närvaro i Världen. Fanatism har ingenting med omtanke och kärlek att göra, hur stark den än blir.


Den ensamma vandraren

Under en skogspromenad kom någon och smekte min kind, jag kunde precis ana henne. Kärleken kastade sig inte över mig - jag blev inte förälskad - men något planterades i mitt hjärta. Jag ville låta fröet gro, smög runt bland buskarna och försökte luska ut vem det var som gav mig en invit. Tyvärr var jag rädd för att låta relationen växa, jag talade inte om min upplevelse och jag vågade inte ta reda på var hon bodde. Vad skulle mina kompisar säga? Tänk om hon inte är den jag hoppas på? Det var lättare att bara låta henne vara ett mysterium, en mystisk upplevelse. Jag var en blomma utan livets vatten.

"Sök, så skall ni finna"
Matt 7:7

Jag fortsatte lyckligtvis mitt sökande. Någon tog rent av med mig till kyrkan, viskade att det var där hon bodde. Men familjen, inredningen, sederna - allt var främmande. Hon var inte där, jag såg bara välstrukna skjortor och töntiga glasögon. Aldrig mer skulle jag gå dit, jag hörde inte hemma i sällskapet. I min självbelåtenhet gjorde jag i stället mig själv till kung, Gud skulle bli min skogsdrottning.

Nu vet alla som känner mig att mitt lokalsinne är katastrofalt. Att i min ensamhet knata runt på stigar i skogen är idioti. Vägen till Gud är inte på förhand utstakad; vi gör bäst i att leta tillsammans, varna varandra för villospår. Jag skulle alltså bli tvungen att svälja min stolthet och mina fördomar. Gubben i prästkrage hade kanske något att säga trots allt, med honom vandrar man åtminstone inte ensam.


Kyrkan i världen, mot världen

Idag går jag alltså i kyrkan. Till min förvåning blev den stela träbänken så småningom en insutten fåtölj. Det ovana har blivit något bekant, något som skänker trygghet att fokusera på det inre snarare än bänkkamraten. Sederna, riterna, musiken - allt har blivit mitt.

Innan dess betraktade jag kyrkans radikalitet och oförmåga att rakt av anpassa sig efter min sekulära vardag som ett problem . Idag är det tvärtom, den erbjuder ett brott med en tillvaro där ingenting är heligt. Söndagarna blir en oas där jag inte bara tillåts att söka i mitt inre, utan dessutom förväntas göra det. Alla som tvingats ut på en shoppingrunda efter att ha mediterat i någon timme, förstår radikaliteten i att omsätta en sådan stillhetstanke i praktik. Att få möta skogens stillhet i en byggnad full av människor, måste vara det mest revolutionerande vi någonsin har åstadkommit!

Halleluja, länge leve brottet!

Skåda i lugn

Världens ljus i trädkronor,
du spirar i höjden.
Matta färger i klarsyn.

Vi tar emot dina gåvor,
som du inte snidat i slöjden.
Omöjligt att redogöra vyn.

Öknen utmanar vanor,
den inre fejden.
Mitt anlete vänds mot skyn.